Termen rokoko uppkom i Frankrike på 1800-talet som benämning på den stil från föregående sekel som utmärkte sig genom användandet av snäckor i sin asymmetriska dekoration. Ursprungligen var termen nedsättande (och är det i viss mån fortfarande på franska) men den används nu rent neutralt.
Rokokostilen bygger på de kinesiska stildrag som hade blivit påfallande under senbarocken men förhåller sig ännu friare till antika ideal och har en fullt utvecklad asymmetri som aldrig förekommer i senbarocken eller régencen.
Rokokons arkitektur bygger på atektonik, då man i fasaden vanligen sökte dölja byggnadens konstruktionselement, det vill säga arkitektoniska element som kolonner och pilastrar reduceras till ett minimum.
Rokokon utanför Sverige indelas vanligtvis i tre perioder:
Régence 1715–1723 efter Ludvig XV:s förmyndarregering
Rocaille 1723–1745 efter rokokons främsta ornamenttyp
Pompadour 1745–1764 efter Madame de Pompadour, Ludvig XV:s älskarinnaRégence- och rocaille-stilarna brukar falla under begreppet senbarock.
På 1800-talet återkom rokokon i ny tappning, som nyrokoko.
Johann Sebastian Bachs yngre söner drev det som kallas rokoko; den galanta stilen (har sin utgångspunkt i Frankrike med mest pianomusik) och känslosamma stilen (har sin utgångspunkt i Tyskland med mänskliga lidelser och känslor).
Läs mer under Den galanta stilen.
Fête galante
Den galanta stilen
Nyrokoko
Antoine Watteau
Fredrik den store
Porslin
Schönbrunn
Kina slott
Drottningholms slott
François Boucher
Jean-Honoré Fragonard
Giovanni Battista Tiepolo
Residenset i Würzburg
Balthasar Neumann
Jean-Baptiste-Siméon Chardin
Francesco Guardi
Beauvaistapeter
Pehr Zethelius
Swan, Wim, Blunt, Anthony, red (1988) (på eng).
