Medeltiden är en period i Europas historia mellan antiken och renässansen från slutet av 400-talet till 1400-talet. Epoken förknippas ofta med riddare och kallas även riddartiden. Längden på perioden varierar kraftigt beroende på region. I Västeuropa börjar den efter Västromerska rikets fall år 476. I norra och östra Europa anses medeltiden börja betydligt senare: i till exempel Skandinavien först någon gång under 1000-talet beroende på källa, och följer på skandinavisk järnålder och förhistorisk tid. Svensk medeltid börjar således med att den siste kungen i Erik Segersälls ätt, Emund den gamle blir kung 1050 eller dör cirka år 1060, eller vid Sveriges kristnande (olika tidpunkter i olika landsdelar). I svensk historieskrivning anses medeltiden ha varat fram till ca år 1520 och upplösningen av Kalmarunionen. I Danmark och Norge räknas 1536 som medeltidens slut, då reformationen påbörjades av kung Kristian III.
Medeltiden delas in i tre större perioder: äldre medeltid eller tidig medeltid, en tid av stark decentralisering och låg tillväxt, i Västeuropa från ca 450 till 1000; högmedeltiden, som kännetecknas av stark ekonomisk tillväxt och befolkningsökning, stabilisering och centralisering av den politiska makten, från ca 1000 till 1350; och senmedeltiden, då tillväxten fick ett abrupt slut och en period av demografisk stagnation, ökad politisk turbulens tog vid, men då även en konsolidering av centralmakter som skulle fortsätta in på den tidigmoderna perioden. I nordisk historia placeras istället äldre medeltid till cirka 1050 till 1200, högmedeltiden cirka 1200 till 1350, och senmedeltiden från cirka 1350 till 1520.Utmärkande särskilt för europeisk hög- och senmedeltid är det ekonomiska och politiska system som senare kallats feodalism. Detta system innebar personliga band mellan vasall och feodalherre som innebar rättigheter och skyldigheter för båda parter.
