Tysk-romersk kejsare eller Helig romersk kejsare (tyska: Römischer Kaiser eller Römisch-Deutscher Kaiser, latin: Romanorum Imperator) var den valde kejsare som regerade över Heliga romerska riket av tysk nation, en stat i Centraleuropa som fanns under medeltiden och tidigmodern tid. Av tradition brukar hertigen av Sachsen, Otto den store, betraktas som den förste kejsaren. Han kröntes av påve Johannes XII år 962. Varken riket eller titeln "tysk-romersk kejsare" fanns dock under hans samtid, utan etablerades först en tid därefter. De tysk-romerska kejsarna kröntes av påven till 1500-talet, och den siste kejsaren, Frans II abdikerade 1806 under Napoleonkrigen, varigenom kejsardömet slutligen föll.
Det "romerska" i kejsarens titel återspeglar idén om translatio imperii (’överföring av regentskap’) vilket innebar att de tyska, romerska kejsarna betraktades som arvtagare till den romerska kejsartiteln efter att det romerska riket i öst fått en kvinnlig regent (Irene, i påvendömets ögon illegitim). Titeln "Kejsare över romarna" hade använts kontinuerligt av hovet i Konstantinopel sedan romarriket först delades år 285.
Grundandet av Heliga romerska riket
Från Otto den stores tid och framåt, blev karolingernas rike i östra Frankerriket det heliga romerska riket. De olika germanska furstarna utsåg en av sina ledare till kung av germanerna, vilken därefter kunde krönas till kejsare av påven. Den siste kejsare som kröntes av påven var Karl V; tekniskt sett är de följande i successionsordningen bara "valda till kejsare" (Electus Romanorum Imperator) även om de globalt betraktas som verkliga kejsare (se kröning).
