I början av 1600-talet började den heltäckande riddarrustningen till följd av eldvapnens utveckling att bli alltför tung för att vara praktisk och miste sin betydelse. För att minska rustningens tyngd inskränkte man sig sedan 1600-talets första decennium att endast utrusta soldaterna med ett skottsäkert harnesk som skydd för överkroppen tillsammans med ringkrage och hjälm. Sedan dess har harnesk av olika utseende och konstruktion fortsatt att användas ända in i nutiden och begagnas fortfarande som skyddsvapen i form av dagens skyddsväst.
Under första världskriget experimenterade tyskarna med stålkroppspansar i liten skala i ett försök att minska de stora förlusterna som skördades av granatsplitter. Försöken med kroppspansar var inte lyckade, men vid krigets slut hade alla krigförande nationer försett sina soldater med hjälmar av stål till skydd mot granatsplitter. Inför första världskriget hade många statschefer tillgång till skyddsvästar av silke, vilka visat sig kunna ge skydd vid beskjutning; Franz Ferdinand hade dock inte sin på sig dagen då han blev dödligt sårad i Sarajevo 1914.Under andra världskriget togs nästa steg i utvecklingen då amerikanska bombflygsbesättningar utrustades med de första moderna skyddsvästarna som skydd mot splitter från det tyska luftvärnet. Efter kriget fortsatte utvecklingen med bättre skydd i moderna material som nylon och sedan kevlar, som till slut även kunde ge ett visst skydd mot kulor. Fortfarande är de militära skyddsvästarnas främsta uppgift att skydda mot splitter, men det finns även otympligare västar som används av insatsstyrkor och bombdesarmerare som skyddar bättre mot gevärskulor.
