Melankoli (från grekiskans μέλαινα χολος mélaina chólos, ’svart galla’) (latin: melancholia, lypemania) är en form av djup depression och ingår i gruppen psykiska sjukdomar som berör stämningsläget – de affektiva störningarna.
Historia
I den humoralpatologiska läran som på 400-talet f.Kr. framlades i Hippokrates skrifter, var individens hälsa beroende av förhållandet mellan de fyra kroppsvätskorna blod, slem, gul galla och svart galla. Individens personlighet bestämdes av vilken vätska som var den dominerande och personer som dominerades av svart galla betraktades ha en melankolisk personlighetstyp. Då alla vätskorna var i balans var människan vid hälsa. Sjukdom uppstod då vätskorna i kroppen var i obalans.Pytagoras lärjungar, pytagoréerna (580–500 f.Kr.), såg fyrtalet som den styrande principen i universum: Till exempel betraktades universum bestå av de fyra elementen jord, vatten, eld och luft; livet bestod av ungdom, vuxenliv, deklination och ålderdom: Det fanns (och finns) fyra årstider, fyra väderstreck; dagen delades upp i fyra och människans sinnelag i fyra olika temperament. Svart galla, och sedermera melankoli, kopplades ihop med jorden, nordanvind, kväll och ålderdom.Melankoli kom som medicinsk diagnos i Sverige först 1924. Tidigare hade det snarare setts som en ovanlig egenskap som endast var förunnat ett fåtal, ofta förknippat med konstnärssjälar i svårmod. Gellius, en romersk författare som levde på 100-talet kallade det för ”hjältarnas sjukdom”, och Aristoteles skriver i sin Problemata XXX, I:
Man var melankoliker då den svarta gallan var dominerande, men att vara melankoliker behövde tidigare inte nödvändigtvis vara synonymt med att vara sjuk, även om melankoli kunde vara en sjukdom. Enligt Marsilio Ficino (1433–1499) innebar melankolin högsta rang av ett intellektuellt liv, befriat från alla medicinska inskränkningar.
