Marcelo Caetano, född 17 augusti 1906 i Lissabon, död 26 oktober 1980 i Rio de Janeiro, var en portugisisk akademiker och statsman. Han styrde landet som premiärminister från 1968 till sitt fall i Nejlikerevolutionen 1974.
Han studerade juridik vid universitetet i Lissabon och var under studenttiden aktiv i katolska högerextrema rörelser. Som lärling till Antonio Salazar, då professor i nationalekonomi kom han att utöva inflytande vid utformandet av landets nya, korporativa konstitution. 1940 blev han ledare för Mocidade Portuguesa, regimens ungdomsorganisation, och inträdde 1944 i regeringen som kolonialminister. Från 1947 fungerade han som ordförande i União Nacionals centralkommitté och var 1949-1955 talman i Korporativa kammaren, Portugals överhus. Han sågs tidvis som Salazars givne efterträdare men upprepade konflikter med denne föranledde slutligen hans tillbakadragande från politiken. 1959 blev han rektor för Lissabons universitet och nådde som sådan vid studentoroligheterna 1962, som vållade hans avgång, internationell uppmärksamhet.
Portugals ledare
Efter Salazars insjuknande 1968 utsågs Caetano något oväntat till ny regeringschef och inledde som sådan reformer på det ekonomiska och sociala området och utlovade att bryta landets isolering, men i den utan jämförelse mest väsentliga frågan, om koloniernas frigörelse, vägrade han hårdnackat till eftergifter. I fråga om demokratisering hamnade kretsen runt Caetano i kläm mellan en liberal falang inom nationalförsamlingen samt en strikt konservativ, som sökte och fick stöd hos president Américo Thomaz.
