Krukmakeri kan både beteckna tillverkning av krukor och andra föremål av lera, samt den verkstad där detta görs. En person som arbetar med krukmakeri kallas för krukmakare. Krukmakaren drejar krukor, fat och andra föremål på en drejskiva.
Efter torkning bränns leran och bildar då ett nytt material: keramik, efter grekiskan keramos, som betyder bränd lera. Keramik kan bland annat delas in i lergods och stengods. Lergods bränns vid runt 1 000 °C och stengods vid runt 1 250 °C. Traditionellt arbetade krukmakaren med lergods, leran bröts i närheten av krukmakeriet och produktionen var till största del bruksgods.
Metoder
Den äldsta och mest ursprungliga metoden att tillverka krukor – ofta kallad ringtekniken – är att göra långa smala lerkorvar som läggs på varv på varv, där varje ny lerkorv trycks fast vid den tidigare. Ringtekniken har brukats på de äldsta fynd av keramik man funnit, och används fortfarande idag, bland annat av shipibofolket i Peru. Flera olika tekniker för att trycka fast lervarven finns.
Drejskivan uppfanns redan i det antika Egypten omkring 3000 f.Kr.
