Kollektivtrafik innebär passagerartrafik som är tillgänglig för allmänheten, till skillnad från enskilda former av transport, som till exempel taxi. Den får inte heller vara begränsad till en viss personkrets på sådant sätt att det krävs särskilt tillstånd för att få åka med. I allmänhet erläggs biljettavgift för resor, även om det finns exempel på avgiftsfri kollektivtrafik, och trafiken kan också ofta vara subventionerad av skattemedel eller liknande. De vanligaste kollektiva färdmedlen är tåg, spårvagn och buss, men även taxi, flyg och sjötrafik kan under vissa omständigheter betraktas som kollektivtrafik. Det finns olika kollektivtrafiklösningar som utvecklas för att effektivisera kollektivtrafiken för operatörer, förare och passagerare.
Gällande definition av kollektivtrafik är enligt EU:s kollektivtrafikförordning "persontransporttjänster av allmänt ekonomiskt intresse som erbjuds allmänheten fortlöpande och utan diskriminering". Definitionen omfattar enbart trafik som är öppen för allmänheten, men det spelar ingen roll hur den finansieras.
Den tidigare definitionen hade utformats av SIKA (Statens institut för kommunikationsanalys) och löd "i förväg organiserade, regelbundet tillgängliga transporter som erbjuds allmänheten eller en särskild personkrets enligt givna regler". I den definitionen ingick även trafik som kräver tillstånd och anordnas efter prövning – till exempel färdtjänst, skolskjuts och sjukresor – och vilken tidigare ibland gick under benämningen "särskild kollektivtrafik" (bland annat i alla SIKA:s publikationer). Då denna trafik inte uppfyller EU:s krav att kollektivtrafik ska vara öppen för allmänheten är den nu vedertagna benämningen Särskilda persontransporter för sådan trafik som kräver tillstånd.
