Kanonisering, kanonisation, helgonförklaring, är den akt där kyrklig myndighet förklarar någon vara ett helgon.
Ordet kanonisering härleds ur grekiskans kanonizein ’reglera’, ’bemyndiga’. I samband med kanoniseringen för patriarken, biskopsmötet, påven eller motsvarande in en död persons namn i förteckningen, kanon, över helgon, och personen ifråga är därmed värdig att vördas offentligt inom hela den världsvida Katolska kyrkan.
Ingen blir ett helgon i och med helgonförklaringen. Den bekräftar endast något som redan är en erkänd tro inom kyrkan. Den helgonförklarade anses alltså ha varit ett helgon redan under sin livstid.
Kanonisering i den unga kyrkan
Helgonvördnaden var i den unga kyrkan uttryck för ett folkligt trosmedvetande, som efter stiftsbiskopens noggranna undersökning, vann offentlig bekräftelse genom att stiftsbiskopen skrinlade helgonets reliker, firade mässa enligt ett nyskrivet (eller gemensamt) proprium och genom att ett nytt officium (ordning för dygnets regelbundna böner på firningsdagen) togs i bruk. Mera sällan skedde denna helgonförklaring på provinsnivå. Påven, biskopen av Rom, helgonförklarade ursprungligen inte personer utanför sitt eget stift, före år 993.
Kanonisering i de ortodoxa kyrkorna
De ortodoxa kyrkorna har behållit ett kanoniseringsförfarande av äldre slag.
Copyright 2024 puzzlefactory.com Alla rättigheter förbehållna.
