Italienska (italienska: lingua italiana) är ett romanskt språk inom den indoeuropeiska språkgruppen och talas av ungefär 70 miljoner människor, varav de flesta i Italien. Den italienska som talas idag är till stora delar baserad på toskanska dialekter och kan sägas vara ett mellanting av dialekterna som talas i Italiens södra delar och de norra delarnas galloromanska dialekt. Den sedan länge etablerade toskanska språkstandarden har de senaste årtiondena börjat bli influerad av den typ av italienska som talas i Milano, Italiens ekonomiska nav.
Historik
Det italienska språket är ett romanskt språk och har alltså utvecklats ur vulgärlatinet.
Italienskans historia är komplex. De äldsta texterna som i någon mening kan kallas italienska (i kontrast till italienskans föregångare vulgärlatin) är några juridiska anteckningar från regionen Benevento, daterade till c:a 960–963 e.Kr. Italienskan fick sitt genombrott som litterärt språk på 1300-talet med de tre stora författarna Dante Alighieri och hans stora diktepos Divina Commedia, Francesco Petrarca med sin lyrik samlad i Canzoniere och Giovanni Boccaccio med sin stora novellsamling Decamerone. Det poetiska språket var influerat både av den sicilianska poesin vid Fredrik II:s hov och den provensalska trubadurlyriken. Efter en lång språkstrid beslöt man under början av 1500-talet att basera italienskan på dessa tre stora förebilder, enligt förslag från humanisten Pietro Bembo. Detta innebar en definitiv normering av italienskan.
