Den islamiska arkitekturen har av tradition, liksom den islamiska konsten i allmänhet, varit orienterad mot det abstrakta och geometriska. Den bygger i sina huvuddrag vidare på persiska och grekiska traditioner.
Den islamiska kulturtraditionen har en kontinuerlig historia på omkring 1 300 år och en geografisk spridning från Spanien till Indonesien, från centrala Afrika till södra Ryssland. Den rymmer således ett stort antal socialt, kulturellt, politiskt och även religiöst mycket heterogena traditioner, epoker och kulturer som, på olika sätt och i varierande grad, påverkats av den gemensamma muslimska kulturtraditionen. Denna diversifiering i den islamiska arkitekturen visar sig dock främst geografiskt och kronologiskt. Gemensamt med konsten har arkitekturen, förutom det nonfigurativa, flera grunddrag i form av symmetri, yttäckande geometriska mönster, arabesker, kalligrafiska ornament och klara färger. Arkitektoniska drag som återkommer över hela den islamiska världen är den riktningslösa hypostylen, gården med sina fontäner och omgivande välvda nischer, den stora portalen (iwan), den av minareter omgivna kupolen och den rikt dekorerade nischen i moskén (mihrab) som anger böneriktningen (qibla) mot Mecka.
Viktiga byggnader
Kaba i Mekka i Saudiarabien
Profetens moské i Medina i Saudiarabien
Klippmoskén i Jerusalem i Israel
Hagia Sofia i Istanbul i Turkiet
Saïd Naum-moskén i Jakarta i Indonesien
Topkapipalatset, Süleymaniyemoskén och Blå moskén i Istanbul i Turkiet
Mezquita i Córdoba i Spanien
Vita moskén i Visoko i Bosnien-Herzegovina
Taj Mahal i Agra i Indien
Fredagsmoskén i Isfahan
Alhambra i Granada i Spanien
Historia
Förhistoria
Den arabiska expansionen innebar att hela det sassanidiska imperiet och en stor del av det bysantinska erövrades av araberna. Inledningsvis var den islamiska arkitekturen en blandning av stilelement från båda dessa mäktiga riken uppblandade med en äldre arabisk tradition. Från den bysantinska arkitekturen hämtade man kupolen på pendentiv och mosaiker.
