Folkrepubliken Polen var det officiella namnet på Polen åren 1952-1989.
Åren efter kriget 1945-1947
Den 22 juli 1944 i Lublin i sydöstra Polen innan landet blivit befriat från Tyskland bildades Polsk Kommitté för Nationell Befrielse, PKWN, som en interimsregering ställd under Sovjetmakten, medan den polska exilregeringen befann sig i London. Denna regering hade företrätt Polen sedan 1939 och var den lagliga fortsättningen på Polens sista regering före kriget.
Exilregeringen hade stöd i den polska hemarmén (Armia Krajowa, AK) som bland annat organiserat Warszawaupproret 1944 och liknande folkresningar mot tyskarna i Lwów och Wilno. PKWN å andra sidan backades upp av Röda Armén, NKVD och general Zygmunt Berlings polska folkarmé, där officerskåren var huvudsakligen sovjetisk. Två andra organisationer som Bondebataljoner (Bataliony Chłopskie) och det kommunistiska Folkgardet (Gwardia Ludowa) inordnades bakom PKWN.
I och med att Röda armén ryckte fram tog PKWN och NKVD itu med det "kontrarevolutionära" hemmaarmén och de ultranationalistiska uttalade antikommunistiska organisationen Nationella Väpnade Styrkorna (Narodowe Siły Zbrojne, NSZ). Väpnade strider pågick flera år efter krigets slut. AK- och NSZ-medlemmar som demilitariserade blev ofta utsatta för avrättningar, trakasserier och 50 000 AK-soldater blev deporterade till sovjetiska GULAG. Många polska officerare blev, efter flerårig kamp i polska motståndsrörelsen, förnedrande dömda av kommunistiska uppvisningsdomstolar för "samarbete" med nazisterna.
Vid krigets slut fanns över 200 000 polska soldater på västfronten, och många av dem vägrade, efter tidigare deportering till GULAG, återvända till Polen under sovjetiskt styre. Ungefär 0,5 miljon polacker stannade efter kriget i väst, huvudsakligen i Storbritannien, USA, Kanada och Australien.
