De sju dödssynderna (latin septem peccata mortalia), huvudsynderna eller kardinalsynderna, är begrepp inom katolicismen. Dödssynder är ett från Nya Testamentet hämtat uttryck, men de är inte explicit uppräknade där. Inom katolicismen är dessa de svårare synder som består i att människan med fullt vett och fri vilja överträder Guds bud i en viktig sak. Dessa synder gör henne skyldig till den eviga dödens straff och kan endast försonas genom botens sakrament.De har alla positiva motsvarigheter i de sju dygderna. De sju dödssynderna var under medeltiden tillsammans med de tio budorden de främsta utgångspunkterna för etiska diskussioner och betraktelser.
Termen kommer av att de anses leda till dels andra laster och synder, dels till evig fördömelse, ifall syndaren inte ångrar sig.
De sju dödssynderna
Dödssynderna finns inte uppräknade i Bibeln, utan det var påve Gregorius I som utarbetade den nuvarande listan:
Högmod/stolthet (superbia)
Girighet (avaritia)
Vällust/lust/otukt (luxuria)
Avund (invidia)
Frosseri (gula)
Vrede (ira)
Lättja/Likgiltighet (acedia)
Minneslista
Under medeltiden blev de sju dödssynderna ett välkänt begrepp. För att lättare komma ihåg dem associerade man var och en av synderna med ett vanligt förekommande djur:
Högmod – påfågel
Girighet – räv (eller groda)
Lust – get
Avund – hund
Frosseri – gris
Vrede – varg
Lättja – åsna
Girottis moderna tolkning
De sju dödssynderna är individualistiska till sin natur, och handlar om det privata. År 2008 diskuterade dåvarande penitentiarien Gianfranco Girotti syndbegreppet i samtida perspektiv i L'Osservatore Romano. Han argumenterade då för synsättet att det finns nya sätt att bryta relationen med Gud.
