Blå måne
Begreppet blå måne är numera benämningen på en andra fullmåne inom samma kalendermånad. En äldre definition är den tredje fullmånen i ett kvartal med fyra fullmånar.[källa behövs]Formeln för att räkna ut när den blå månen infaller använder ett år som börjar vid vintersolståndet, och delar in året i fyra kvartal. Den tredje månen i ett kvartal med fyra fullmånar är en blå måne, och inträffar alltid i maj, februari, augusti eller november. Den blå månen är alltså den 13:e månen i ett kalenderår.
Eftersom ett synodiskt månvarv är omkring 29,53 dagar, och ett jordvarv är omkring 365,24 dagar, består varje solkalenderår av ungefär elva dagar fler än de tolv månvarven. De extra dagarna samlas och vartannat eller vart tredje år (sju gånger under 19-åriga Metons cykel) uppstår detta fenomen, alltså en extra fullmåne. Olika traditioner och konventioner uppstår vid extra "blå" fullmåne.
Uttrycket Blå måne kommer från engelskans ”Blue moon”, och kan härledas till en amerikansk bondepraktika från 1800-talet. Begreppet "blå måne" används mycket sällan på svenska men är vanligt på engelska, Blue moon, där det ofta används i uttrycket once in a blue moon vilket betyder mycket sällan.
Den blå månens rötter är dock betydligt äldre än så. Den kristna kalendern tog månen som riktmärke för sina högtider, och varje måne hade ett namn. Den 13:e månens oregelbundna uppdykande under året kan härledas till den Gregorianska kalendern, vilken infördes år 1582 av påve Gregorius XIII för att, bättre än den tidigare Julianska kalendern, motsvara det naturliga årets rytm.
En 13:e fullmåne inträffar i genomsnitt en gång på 2,72 år, så kalendern hade bara namn för tolv fullmånar. Den 13:e månen blev en udda tilldragelse, och kalenders upplägg kunde bibehållas.
