Denna artikel handlar om åldrande som biologisk process. Se ålderdom för den mänskliga ålderdomen.Åldrande återspeglar de biologiska och psykiska förändringar som en organism genomgår med tiden, och som leder till ålderdomen, samt hos människor också de sociala och psykologiska processer som en längre tids levnad innebär (jämför mognad, erfarenhet). Den vetenskapliga termen för biologiskt åldrande är senescens (från latin senescere, "att åldras").
Inom de botaniska vetenskaperna avser man med "senescens" ofta, speciellt hos fleråriga växter, de anpassningar och processer som föregår en viloperiod (som exempelvis lövfällning inför vintern), sker till skydd mot stress (till exempel en torrperiod) eller är led i exempelvis frösättning (celldöd och andra förändringar i frukten) eller tillväxt (xylemcellernas död för att bli vattentransporterande kärl; eller grenar och blad på lägre nivå som dör och vars resurser återanvänds i växtens topp). Senescens handlar för växternas del alltså ofta om "planerat" och kontrollerat åldrande och död på cell- och organnivå - inte okontrollerat åldrande på organismnivå på grund av "slitage".Inom humanfysiologin skiljer man mellan gerontologi, som beskriver den friska ålderdomen, och geriatrik, som handlar om ålderdomens sjukdomar. Åldrandet har ett samband med den kronologiska åldern - hur länge man levt uppmätt i tid - men beror också på medfödda och förvärvade individuella faktorer.
Ett flertal havslevande arter har stamceller som i teorin möjliggör evigt liv, maneten Turritopsis dohrnii är den enda som i praktiken anses kunna uppnå odödlighet. Bland landlevande djur har man vid studier av kalråttan observerat en avsaknad av den naturliga åldersrelaterade ökning av dödligheten som ses hos andra däggdjur.Flera metoder för att i viss mån påverka och försena det mänskliga åldrandet är också kända, som till exempel fysisk träning och rökstopp. Det pågår även forskning om hur åldrandet i framtiden skulle kunna bromsas.
